Jag är en ganska ordningsam människa.
Faktiskt.
Hemma har jag koll på saker. Jag vet var garantibevisen ligger, jag sorterar mina kryddor i bokstavsordning och jag har en särskild låda för batterier.
På jobbet är det ännu värre.
Mina mappar är färgkodade.
Mina möten ligger i kalendern.
Och jag blir lite irriterad när någon döper ett dokument till ”Ny mapp (3)”.
Men så har vi bilen.
Den pratar vi helst inte om.
Det är inte skräp. Det är saker jag kan behöva.
Jag har alltid haft en väldigt avslappnad inställning till ordningen i bilen.
Det är ju trots allt ett transportmedel.
Inte ett vardagsrum.
Lite grus på golvet gör väl ingenting. Några kvitton i dörrfacket är knappast en katastrof. Och att det ligger en extra jacka i baksätet är ju bara praktiskt.
Problemet är väl att jackan har fått sällskap.
Av tre vantar som inte hör ihop.
Två paraplyer.
En påse med pantflaskor.
Och en liten plastlåda som jag inte längre minns innehållet i.
Jag har funderat på att öppna den.
Men inte tillräckligt mycket.
Min man brukar fråga om jag tänker städa bilen någon gång.
”Den är inte smutsig”, brukar jag svara.
”Den är välanvänd.”
Han har slutat diskutera saken.
Det borde kanske ha oroat mig.
Den där skjutsen som förändrade allt
En morgon skulle jag och en kollega på ett möte.
Vi skulle åt samma håll, så jag erbjöd mig att köra.
Det var ju det naturliga.
Jag hade bara glömt en liten detalj.
Passagerarsätet.
När vi kom fram till bilen öppnade jag dörren och började snabbt flytta undan lite saker.
En tygpåse.
Några papper.
En tom kaffemugg.
Och en mössa som jag inte sett sedan förra vintern.
Min kollega stod bredvid och tittade.
”Oj”, sa hon.
Jag skrattade lite.
”Ja, det är väl lite stökigt.”
Hon lutade sig fram.
”Bor det någon här?”
”Nej, nej. Det är bara lite grejer.”
Hon pekade mot golvet.
”Jag tyckte nästan att jag såg något röra sig.”
Jag tittade ner.
Det var en gammal halsduk.
Tror jag.
Vi satte oss till slut.
Jag startade bilen.
Och precis när jag skulle köra iväg sa hon:
”Vad är det som luktar?”
Jag drog ett djupt andetag.
Det skulle jag inte ha gjort.
En banan ska inte ha personlighet
På lunchen började jag undersöka bilen lite närmare.
Det var då jag hittade bananen.
Eller det som en gång hade varit en banan.
Den låg under passagerarsätet, bredvid en bortglömd vattenflaska och något som eventuellt hade varit en kanelbulle.
Jag stirrade på den.
Den stirrade nästan tillbaka.
Hur länge hade den legat där?
En vecka?
En månad?
Jag ville inte veta.
Jag gick in på kontoret och berättade för min kollega att jag hade hittat förklaringen till lukten.
”Var det någon som bodde där?” frågade hon.
”Nej. Men något hade börjat ett eget liv.”
Hon skrattade så mycket att hon fick torka tårarna.
Jag gjorde det inte.
Inte riktigt än.
Nu behövdes det mer än en dammsugare
Samma kväll bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Jag började med att tömma bilen.
Det tog nästan en timme.
Jag hittade ett presentkort som gått ut för två år sedan, fyra parkeringsbiljetter och en ensam sko.
En sko!
Jag har fortfarande ingen aning om vem den tillhör.
När allt löst skräp var borta såg jag hur illa det faktiskt var.
Fläckar på sätena.
Grus i varenda skrymsle.
Smutsiga mattor.
Och lacken hade inte direkt fått särskilt mycket kärlek heller.
Jag insåg att det här nog krävde lite mer än en hink vatten och min gamla dammsugare.
Så jag började leta efter ordentlig bilvård och hittade Central Bilvård i Karlskoga, som bland annat erbjuder helrekonditionering.
Det lät faktiskt som precis vad min bil behövde. En ordentlig genomgång, både invändigt och utvändigt.
Och kanske framför allt någon som visste vad de gjorde.
Själv hade jag ju uppenbarligen inte lyckats särskilt bra.
Jag kände knappt igen min egen bil
När bilen väl hade fått sin välbehövliga genomgång var skillnaden nästan löjlig.
Den var ren.
På riktigt.
Sätena såg fina ut.
Mattorna var rena.
Lacken glänste.
Och det luktade inte längre som om någon hade glömt en fruktskål i ett växthus.
Jag satt bakom ratten och bara tittade.
Det var nästan lite högtidligt.
Nästa gång jag skulle skjutsa min kollega öppnade jag passagerardörren med en viss stolthet.
Hon stannade upp.
”Har du köpt ny bil?”
”Nej.”
Hon tittade in igen.
”Men var är alla dina saker?”
”Jag vet inte. Jag tror de har flyttat.”
Hon satte sig försiktigt.
”Får man verkligen sitta här?”
”Ja. Men ta av dig skorna.”
Hon tittade på mig.
Jag började skratta.
”Jag skojar!”
Fast bara lite.
Det har gått för långt nu
Det har faktiskt hänt något med mig sedan bilen blev ren.
Jag har börjat bry mig.
På ett nästan orimligt sätt.
Jag tar med mig kaffemuggarna när jag kliver ur.
Jag slänger kvitton direkt.
Och jag har till och med köpt en liten papperskorg som får plats i dörrfacket.
Min man är mycket imponerad.
Eller misstänksam.
Jag vet inte riktigt vilket.
Häromdagen stannade jag för att köpa kaffe på väg till jobbet.
Jag satte muggen i hållaren.
Tittade på den.
Och tog upp den igen.
Tänk om jag skulle spilla?
Jag satt där en stund med kaffet i handen och funderade på vad som egentligen hade hänt med mig.
Sedan ställde jag tillbaka muggen.
Jag måste ju kunna leva också.
Men jag har infört en ny regel.
Ingen mat i bilen.
Absolut ingen.
Min man frågade om det även gällde mig.
”Självklart”, svarade jag.
Han såg tveksam ut.
”Och om du blir hungrig?”
Jag funderade en stund.
”Då får jag väl stanna och äta.”
Han nickade långsamt.
”Det är nog bäst.”
Sedan tittade han på mig och log.
”Förresten, har du hittat ägaren till skon?”
Jag har börjat misstänka att han vet något jag inte vet.